I hjärnan på Malin

Min vän heter Anna. Hon är en galen människa som handlar helt och hållet efter impuls. Hon bor kvar hemma i Hedemora och vi har hängt ihop sen dagis. Vänskapen startade en dag på lekplatsen då jag klämde på hennes mage så hon bajsade på sig. Sen dess har vi varit oskiljaktiga. Idag jobbar hon på OK och har tusen planer för framtiden som hela tiden skjuts upp. Andra småprojekt kommer i vägen, exempelvis att flytta som hon gör minst två gånger per år. Vi är väldigt olika varandra, men på något sätt lika. Jag är spara och hon är slösa, typ... Men vi ser på livet ur samma synvinkel. Behöver aldrig engagera mig för att umgås med henne. Vi har alltid roligt och har aldrig tröttnat på varandra under de 20 åren vi känt varandra. Uppstår en irritation, är den glömd på minst fem minuter. Det är inte lönt att vara sur. Finns alltid något skämta om istället. Att vi skulle sluta umgås, existerar inte. Tiden håller oss samman. Våra mammor är dessutom bästa väninnor.
Idag insåg jag att jag inte vill fortsätta leva med att ses en gång i kvartalet som vi gör nu. Vi måste ha en framtid tillsammans. Helst bo grannar i varsin villa med våra män och barn. Vi ska ha grillkvällar tillsammans, spela bingolotto på lördagskvällen och kunna utbyta erfarenheter om det mesta. Bara ha varandra till hands liksom. Det är bara så det måste bli. Finns ingen annan utväg. Livet är för kort för att slösas bort på annat. Först ska vi bara leva klart den här förbannade ungdomen och allt vad den innebär...