I hjärnan på Malin

Min vän heter Anna. Hon är en galen människa som handlar helt och hållet efter impuls. Hon bor kvar hemma i Hedemora och vi har hängt ihop sen dagis. Vänskapen startade en dag på lekplatsen då jag klämde på hennes mage så hon bajsade på sig. Sen dess har vi varit oskiljaktiga. Idag jobbar hon på OK och har tusen planer för framtiden som hela tiden skjuts upp. Andra småprojekt kommer i vägen, exempelvis att flytta som hon gör minst två gånger per år. Vi är väldigt olika varandra, men på något sätt lika. Jag är spara och hon är slösa, typ... Men vi ser på livet ur samma synvinkel. Behöver aldrig engagera mig för att umgås med henne. Vi har alltid roligt och har aldrig tröttnat på varandra under de 20 åren vi känt varandra. Uppstår en irritation, är den glömd på minst fem minuter. Det är inte lönt att vara sur. Finns alltid något skämta om istället. Att vi skulle sluta umgås, existerar inte. Tiden håller oss samman. Våra mammor är dessutom bästa väninnor.
Idag insåg jag att jag inte vill fortsätta leva med att ses en gång i kvartalet som vi gör nu. Vi måste ha en framtid tillsammans. Helst bo grannar i varsin villa med våra män och barn. Vi ska ha grillkvällar tillsammans, spela bingolotto på lördagskvällen och kunna utbyta erfarenheter om det mesta. Bara ha varandra till hands liksom. Det är bara så det måste bli. Finns ingen annan utväg. Livet är för kort för att slösas bort på annat. Först ska vi bara leva klart den här förbannade ungdomen och allt vad den innebär...

Jag tror mitt liv skulle vara fruktansvärt trist om inte musik fanns. Malin skulle vara halv. Kan man ingå äktenskap med en musik? Vore perfekta partnern. Finns alltid vid din sida, kan göra upplevelser unika, sviker aldrig och tröttnar du finns det alltid nått nytt.

Så mycket känslor som tangeras av musik. Tror de flesta känslor man har och haft skulle kunna framkallas av musik. Alla tidsepoker i livet har liksom sitt lilla musikpaket inkluderat.

Tro det eller ej, så finns det ju faktiskt folk som inte är särskilt musikintresserade. Folk som lyssnar till rix FM och tar det som levereras. Har väldigt svårt att förstå mig på dessa människor. Jag ser bara en yta. Jag kanske är fördomsfull, men jag kan inget annat än förakta deras musiköra. De är dammiga och monotona varelser som lider brist på ett visst sinne. Ett mycket viktigt sinne.

Nu till något helt annat: Jag har ett nytt projekt på gång. Jag ska jäsa vin på min toalett i korridoren. Känner mig väldigt taggad! 21 liter fulvin kommer jag äga om cirka en vecka så är någon intresserad av en vindejt står jag öppen för eventuella förslag. Jag står naturligtvis för drickat!

Dagen sanning: Ett skratt förlänger livet.

Idag har jag juckat runt i Annas pappas röda, rostiga Saab 900 no. 4. Nytänkande är inget som ligger högt på småstadsbors lista över viktiga egenskaper. Vi åkte till Kupolen, Hedemorabornas shoppingmekka, och tillbaka. Har skrattat hysteriskt! Skrattat sådär som man bara gör med en person man känt så länge att man praktiskt taget delar hjärnceller med varandra. Fy fan vad jag saknar detta. Stunder guld värda. Stunder man bara lever här och nu och glömmer bort att en morgondag existerar. Planlös existens is the shit! Saknar min kära vapendragare… PA MEELAA! :)

Var är jag? Vad gör jag? Vad händer?

Befinner mig i en dvala. Är en zombie. Går runt här i min lilla bubbla och gör det som skall göras, utan att tänka och känna. Dagarna flyter ihop till en enda gegga. Inget berör. Är jag känslokall?

Försöker tänka positivt. Se humorn. Fokusera på de små händelserna som gör var dag specifik.

Idag fick jag exempelvis för första gången uppleva ett uppvaknande till ”morning has broken”. Tack du okända, osynliga människa som var dag trampar ovanpå mig. Ingen befinner sig närmare dig än jag. Ändå vet jag inte vem du är, hur du ser ut eller vad du gör. Jag hör i alla fall att du finns :)

Så kunde man titulera sig bloggare då. Härligt!  Jag heter Malin - jag är bloggare!