Hösten=förnyelsens tid?
Hösten är lite av ett nyår. Kanske rent förändringsmässigt ett mer revolutionerande än vad det riktiga nyåret faktiskt är. I alla fall i mitt liv. Allt ska vara nytt. Allt från bekantskapskrets, till sysselsättning, till löften, till krukväxter i fönstret. Efter sommaren då livet är på skoj, skall det gråa tråkiga livet förebyggas med dessa förnyelser. Livet skall plötsligt styras upp och bli nyttigt och det mer långsiktigt tänkande området i hjärnan skall aktiveras. Men stopp, jag tänker inte vara med längre. Jag har bestämt mig för att leva samma roliga liv jag hade i somras. För nu tar jag faktiskt studieuppehåll. Jag ska unna mig livets goda och mitt mål blir att dela med mig. Jag tänker ha sommar hela året om, för min sommar har faktiskt varit så jävla bra.
Jag har flängt hit än dit, korsat massor av nya, mer eller mindre intressanta människors vägar. Arbetskamrater, kompisars kompisar eller bara random personer. Man följts åt en bit, för att sedan oftast skiljas åt igen, men med nya eller ibland bara framplockade bortglömda infallsvinklar på livet. En vistelse, ett möte på bara några få dagar, kan leda till fler insikter än vad ett liv på flera månader eller år gjort. Tyvärr krävs det ofta social mångfald för att detta ska inträffa. Förundrande är det ju ändå, hur snabbt saker blir till historia. För 3 veckor sedan träffade jag någon, som fick mig att stanna upp, och njuta på ett sätt jag inte gjort på 3 år. En annan människa som jag känt i 4 dagar, fick mig dubbelvika mig av äkta glädjeskratt i helgen, medan andra jag känt i 4 år fortfarande inte fått mig skratta. Dessa tillhör två exempel på något som redan blivit historia och synd är ju det. Av praktiska eller andra odefinerade skäl kommer man inte dela varandras vardag, men glad ska man ändå vara för att fått korsa deras vägar. Kanske är det just sånna som dem som får en att vilja köpa dessa nya krukväxter till hösten?
Jag är så himla kärlekskrank nu, så jag håller på att avlida. Jag vill kramas. Frågan är bara vem?