I hjärnan på Malin

Så var det nytt år igen. Åter dags att börja summera förra årets händesler och bravader. Tror inte det varit så fasansfullt intressant år det där året 2007. Det har ju hänt en himla massa saker, både med och i mig själv, men det är nog inget som berört mig på djupet något särskillt. Livet har gått sin gilla gång. Människor har kommit och gått men nog framförallt gått. Såhär spontant har det nog varit ett ganska tråkigt år. Inga tvära kast men heller inga bergochdalbanekänslor. Det har bara varit liksom.

Årets lättnad:
Ändrat tentaresultat vilket resulterade i klarad tenta. Jag blev i det ögonblicket 20kg lättare och 20ggr starkare. Fantastisk känsla!

Årets I´m alive:
The Ark konsert på Storsjöyran. Japp, då var Mallan vid liv.

Årets trivsel:
Kort, intensivt, hoppingivande sammanträffande. Du kom, du gick, du tog, du gav.

Årets kärleksstund:
Nä, dåligt med sådana

Årets skratt:
Alltid magskratt med Anna eller Camilla

Årets knasigaste:
Polisincidenten på Stocken

Årets insikt:
Sport är roligare än alkohol

Inför 2008:
Åker på långresa snart. Hur ska det bli? Vilka kommer jag träffa? Hur kommer jag må? Vad kommer först jag tappa bort? Passet eller plånboken?

Jag är hungrig. Hungrig på livet!

Hösten är lite av ett nyår. Kanske rent förändringsmässigt ett mer revolutionerande än vad det riktiga nyåret faktiskt är. I alla fall i mitt liv. Allt ska vara nytt. Allt från bekantskapskrets, till sysselsättning, till löften, till krukväxter i fönstret. Efter sommaren då livet är på skoj, skall det gråa tråkiga livet förebyggas med dessa förnyelser. Livet skall plötsligt styras upp och bli nyttigt och det mer långsiktigt tänkande området i hjärnan skall aktiveras. Men stopp, jag tänker inte vara med längre. Jag har bestämt mig för att leva samma roliga liv jag hade i somras. För nu tar jag faktiskt studieuppehåll. Jag ska unna mig livets goda och mitt mål blir att dela med mig. Jag tänker ha sommar hela året om, för min sommar har faktiskt varit så jävla bra.

Jag har flängt hit än dit, korsat massor av nya, mer eller mindre intressanta människors vägar.  Arbetskamrater, kompisars kompisar eller bara random personer. Man följts åt en bit, för att sedan oftast skiljas åt igen, men med nya eller ibland bara framplockade bortglömda infallsvinklar på livet. En vistelse, ett möte på bara några få dagar, kan leda till fler insikter än vad ett liv på flera månader eller år gjort. Tyvärr krävs det ofta social mångfald för att detta ska inträffa. Förundrande är det ju ändå, hur snabbt saker blir till historia. För 3 veckor sedan träffade jag någon, som fick mig att stanna upp, och njuta på ett sätt jag inte gjort på 3 år. En annan människa som jag känt i 4 dagar, fick mig dubbelvika mig av äkta glädjeskratt i helgen, medan andra jag känt i 4 år fortfarande inte fått mig skratta. Dessa tillhör två exempel på något som redan blivit historia och synd är ju det. Av praktiska eller andra odefinerade skäl kommer man inte dela varandras vardag, men glad ska man ändå vara för att fått korsa deras vägar. Kanske är det just sånna som dem som får en att vilja köpa dessa nya krukväxter till hösten?

Jag är så himla kärlekskrank nu, så jag håller på att avlida. Jag vill kramas. Frågan är bara vem?

Dags att uppdatera här litegranna. Som sagt, sommar! Sitter här med kaffekoppen framför mig, och förbannar mig över min hemstad. Klockan 9.15 i morse ringde Annas mamma Inger och väckte mig abrupt. Hon berättar att någon har släppt ur luften ur däcken på mammas bil, brytit av vindrutetorkarna och snott nummerskylten.
Under loppet av några minuter tyckte jag så fruktansvärt synd om mig själv. Var snäll igår och lät Anna låna bilen för att skjutsa hem lite folk, och det är ju så jävla typiskt att något sånt här händer. Ännu en gång måste jag ringa till mamma och pappa och ursäkta mig för något jag inte åstadkommit själv... Skit hit o dit är vad det är.

Utöver småincidenter, så har sommaren varit bra. Jag har känt mig lugn och harmonisk mest hela tiden och längtan har varit närmast obefintlig. Jag har verkligen försökt njuta av det här och nu och rått om mig själv, och det är så skönt. Nästan 4 veckor på sommarkollot i Norrtälje är avverkade med diverse galna spektakel, och nu återstår endast 2 i början på augusti. Vad som händer sedan i Malins liv, det återstår att se... Ska bli spännande tycker jag. Impulsiv som jag är, så ser jag fram emot ovissheten på något sätt. Inget jobb har jag, ingen sysselsättning alls. Men visst har jag planer, men inga som är omöjliga att ändra på. Älskar mitt sätt att vilja leva ibland och min förmåga att anpassa mig till de flesta rådande situationer. Mitt återkommande nyårslöfte är att inte backa ur en aktivitet för att latheten eller problemfokus tar överhand. Kort sagt, välja ovissheten framför tryggheten... Utmaningar gillar jag!

Planen för dagen är: Sola, springa, fixa ärenden på stan och sen besöka daldansen med gamla polers. Ska bli bra göttans. Kommer bli mycket nostalgi, men hoppas på lite rajtantajtan också. Måste nog se till att det händer något holabloo snart... Fortsättning följer...

Hur kan saker försvinna spårlöst på en yta av 17kvm? Jag tycker det är jättekonstigt. I onsdags hade jag på mig en tröja i skolan, och antagligen bar jag den även på mig då jag åkte hem därifrån, och efter det har den försvunnit spårlöst... Detta är ett mysterium! Äger jag för många saker eller har jag bara dålig koll på dem? Kanske en kombination? Kanske skulle man kunna plotta en kurva: "antal grejer man använder" mot  "sinne för att hålla koll på sina grejer" och utifrån detta få fram det optimala antalet grejer man kan äga för att samtidigt kunna hålla reda på dem. Ju fler saker man äger, desto fler saker försvinner ju.

Var finns exempelvis alla hårnålar jag inhandlat under min livstid? Säkert har jag köpt minst 500 st hårnålar, och dem jag äger för tillfället kan jag räkna på mina extreiminteter. Många av dessa är dessutom inte ens mina egna från början.

Om man bara kunde få reda på var alla saker finns som försvunnit ur ens liv. Jag behöver inte ha dem tillbaka, skulle bara vilja veta var de finns.

På fredag skulle jag ha åkt kortvasan. Det kommer inte hända. Min näsa säger nej. En sån liten kroppsdel, men ändå så avgörande.

Ibland tycker jag att jag är fruktansvärt bra utan att egentligen ha befogenheterna till det. Jag tror att de ultimata är att vara som jag, och är inte folk som jag, så har de något fel. Blir lite irriterad på mig själv när jag är uppe och flyger i det blå stunder som dessa, för jag vet ju att denna självbilden bara är en illusion. Jag kan ju omöjligt vara bättre än alla andra, det låter ju helfånigt. Jag är medveten om min ologiska tankegång, men har ändå svårt att släppa den. Vill ju inte uppfattas som dryg, men jag tror verkligen att de flesta som lär känna mig, gillar mig och tycker jag är en kul typ. Känner att ingen kan få mig att tvivla på den jag är.

Idag är en slitsam dag. Jag är en trött, dekadent student som har festat alldeles för mycket. Var ju så nöjd över att inte ha festat sen nyår, men så råkade 2007 års alkoholoskuld spräckas med en tredagars. Jag älskar att festa och har roligt var jag än kommer! Jag hatar däremot att vakna upp dagen därpå, men känslan av att man syndat. Jag har ju oftast haft tokroligt, men ändå känns det som om man gjort något fel. Som att kroppen gått lite sönder. Men det är väl så det ska fungerar. Det är ju bara hormoner. Små, töntiga substanser som frisätts i olika mängder men som ändå är så fruktansvärt avgörande. En bra grej har jag gjort hittills idag iaf. Köpt en golvmopp till korridoren!

Hola Bandola!

Min vän heter Anna. Hon är en galen människa som handlar helt och hållet efter impuls. Hon bor kvar hemma i Hedemora och vi har hängt ihop sen dagis. Vänskapen startade en dag på lekplatsen då jag klämde på hennes mage så hon bajsade på sig. Sen dess har vi varit oskiljaktiga. Idag jobbar hon på OK och har tusen planer för framtiden som hela tiden skjuts upp. Andra småprojekt kommer i vägen, exempelvis att flytta som hon gör minst två gånger per år. Vi är väldigt olika varandra, men på något sätt lika. Jag är spara och hon är slösa, typ... Men vi ser på livet ur samma synvinkel. Behöver aldrig engagera mig för att umgås med henne. Vi har alltid roligt och har aldrig tröttnat på varandra under de 20 åren vi känt varandra. Uppstår en irritation, är den glömd på minst fem minuter. Det är inte lönt att vara sur. Finns alltid något skämta om istället. Att vi skulle sluta umgås, existerar inte. Tiden håller oss samman. Våra mammor är dessutom bästa väninnor.
Idag insåg jag att jag inte vill fortsätta leva med att ses en gång i kvartalet som vi gör nu. Vi måste ha en framtid tillsammans. Helst bo grannar i varsin villa med våra män och barn. Vi ska ha grillkvällar tillsammans, spela bingolotto på lördagskvällen och kunna utbyta erfarenheter om det mesta. Bara ha varandra till hands liksom. Det är bara så det måste bli. Finns ingen annan utväg. Livet är för kort för att slösas bort på annat. Först ska vi bara leva klart den här förbannade ungdomen och allt vad den innebär...

Jag tror mitt liv skulle vara fruktansvärt trist om inte musik fanns. Malin skulle vara halv. Kan man ingå äktenskap med en musik? Vore perfekta partnern. Finns alltid vid din sida, kan göra upplevelser unika, sviker aldrig och tröttnar du finns det alltid nått nytt.

Så mycket känslor som tangeras av musik. Tror de flesta känslor man har och haft skulle kunna framkallas av musik. Alla tidsepoker i livet har liksom sitt lilla musikpaket inkluderat.

Tro det eller ej, så finns det ju faktiskt folk som inte är särskilt musikintresserade. Folk som lyssnar till rix FM och tar det som levereras. Har väldigt svårt att förstå mig på dessa människor. Jag ser bara en yta. Jag kanske är fördomsfull, men jag kan inget annat än förakta deras musiköra. De är dammiga och monotona varelser som lider brist på ett visst sinne. Ett mycket viktigt sinne.

Nu till något helt annat: Jag har ett nytt projekt på gång. Jag ska jäsa vin på min toalett i korridoren. Känner mig väldigt taggad! 21 liter fulvin kommer jag äga om cirka en vecka så är någon intresserad av en vindejt står jag öppen för eventuella förslag. Jag står naturligtvis för drickat!

Dagen sanning: Ett skratt förlänger livet.

Idag har jag juckat runt i Annas pappas röda, rostiga Saab 900 no. 4. Nytänkande är inget som ligger högt på småstadsbors lista över viktiga egenskaper. Vi åkte till Kupolen, Hedemorabornas shoppingmekka, och tillbaka. Har skrattat hysteriskt! Skrattat sådär som man bara gör med en person man känt så länge att man praktiskt taget delar hjärnceller med varandra. Fy fan vad jag saknar detta. Stunder guld värda. Stunder man bara lever här och nu och glömmer bort att en morgondag existerar. Planlös existens is the shit! Saknar min kära vapendragare… PA MEELAA! :)

Var är jag? Vad gör jag? Vad händer?

Befinner mig i en dvala. Är en zombie. Går runt här i min lilla bubbla och gör det som skall göras, utan att tänka och känna. Dagarna flyter ihop till en enda gegga. Inget berör. Är jag känslokall?

Försöker tänka positivt. Se humorn. Fokusera på de små händelserna som gör var dag specifik.

Idag fick jag exempelvis för första gången uppleva ett uppvaknande till ”morning has broken”. Tack du okända, osynliga människa som var dag trampar ovanpå mig. Ingen befinner sig närmare dig än jag. Ändå vet jag inte vem du är, hur du ser ut eller vad du gör. Jag hör i alla fall att du finns :)